I'm so mainstream I shit dead fish.
Häromdagen var jag inne och tassade i kategorin med band som har töntstämpel. Europe var exemplet. Det finns ju en del andra band som faller under samma kategori eller i folks ögon åtminstone snuddar vid den på ett eller annat sätt.
För att dra ett exempel så kan jag nämna att flertalet i mina olika bekantskapskretsar, framförallt då av manligt kön, ska gnälla på allt som är för "mainstream", för "mjukt" eller för "gubbigt". Helst ska man stå i ring, utan tröja och skrika "Kings of metal" eller lyssna på andra band med så mycket stake som möjligt. Bara för att inte klassas som gayrock, tönt eller liknande. Visserligen med en nypa salt och en hel del sarkastisk humor inräknat. Men ändå.
Vem räknas då in i denna kategori? Well, om man ser till mina erfarenheter så har vi band som bl a. Bon Jovi - för gubbigt, Whitesnake - för mycket "love", Mr Big - för töntigt, Guns 'n Roses - för mainstream, och i viss mån Mötley - för "gay". För att inte tala om Poison, som är att nå den totala botten. De är tydligen inte ens coola om man gillar hair/glam metal. Ändå är det mer fakta än myt att, när alkoholen runnit till, och någon vågar sätta igång lite "mainstream" så uppskattas det mer eller mindre i smyg. Ju längre kvällen går, desto mindre smygande. Vilket jag tagit upp tidigare.
Och för att inte tala om ballader i allmänhet. Det är en dödssynd att tycka om dessa onda verk om kärlek och lidande. För vem vill erkänna att man själv känt samma som Jon Bon Jovi i sin rossäng eller David Coverdale som i låt efter låt frågar sig sakerna som stavas l-o-v-e.
Poängen? Nej, alla gillar inte allt. Jag gillar inte Poison. Det är inte dessa människor detta riktas, utan till de som låtsas hata band för att imagen inte är cool nog i grupptryckskretsar, vilket i min mening är fail. Ni är så "coola" att det blir ocoolt. Hur mycket ironi det än må ligga bakom.
Paint a picture of the days gone by.
Idag är första dagen på flera veckor som det verkligen tar emot att gå och jobba. Mentalt och inte bara för att jag inte är helt frisk från snoreriet. Men en halvdag ska man väl klara av och jag ska fan inte klaga i alla fall. Jag hoppas ändå att veckan går innerligt fort och att det blir helg igen typ nu.
Tonight I swear I'd sell my soul to be a hero for you.
Vackra karl, vad du har betytt mycket i mitt 25-åriga liv!
Who's going to fix you
The next time you break down
Stranded alone by the side of the road
It's your baggage that's dragging you down
Don't look back
Let it go
Fly high.
Jag satt och grävde i fotomappen på datorn och snubblade över en massa bilder jag glömt bort. Sommarbilder för det mesta. Bland annat dessa från min lilla Örebrotripp i somras. Jag saknar min Cherry twin galet mycket! Vi har inte kunnat ses sen Skogsröjet och det är så jävla fail. Snart, hoppas jag.
Some fallen angel has come to me.
Idag vill jag helst ligga i sängen hela dagen med tanke på förkylningen som vägrar försvinna. Det blir svårt. Två tavelbeställningar ska påbörjas, jag måste gå och handla och sen har jag en massa annat jag skjutit upp som måste göras. Opeppen om jag ska vara ärlig.
Anyway. Ny vecka imorgon, tillbaka till jobbet och snart är den tråkigaste månaden på året avklarad. Eller en av dem. För att ha den stämpeln så har månaden ändå varit bra och en bra start på 2012. Nästa helg blir det en ny spelkväll, dock i nyktert tillstånd. Insikten kom igår att större delen av förra spelkvällen tydligen varit en minneslucka för två av oss, i jävligt underliga former med tanke på "normal" konsumtion och att det aldrig nånsin hänt tidigare, gjorde det lagom obehagligt och ovärt att dricka på ett tag.
I've seen your pictures in the magazine, I knew it must be you.
Dokumentär: 3 februari 2o.oo, SVT2.
I slutet av 90-talet läste jag OKEJ. Dock var fokusen i första hand riktad på att hitta Spice Girls och Hanson-postrar och intervjuer, samlarbilder eller citat. Tidningen köptes varje gång det fanns minsta lilla millimeterbild. Fanatiskt. Dock läste jag även hårdrocksdelarna och i mix med att jag är uppväxt till dessa toner så vågar jag nog påstå att OKEJ hade en liten, men ack så viktig del i även min hårdrocksutveckling.
You'll take my life, but I'll take yours too.
Jeansväst. Det lutar åt någon av dessa, med Trooper som ledare, om jag nu ska välja en färdig backpatch. I-landsproblem nr 1: Västen är jävligt liten och patcherna stora och man vill ju inte klippa sönder de för mycket. I-landsproblem nr 2: Det finns dock band jag hellre skulle pryda min rygg med, (trots att dessa två tillhör mina absoluta favoriter), men som av någon jävla anledning inte går att få tag på i Sverige, och därmed kommer I-landsproblem nr 3: Jag är rädd för ebay.
Alternativ? Köpa någon billig merchtröja, trasha och sy på trycket som en backpatch. Därav är samtliga I-landsproblem i princip lösta, men det nya blir: Blir det bra och håller det?
Work of Art by Tina.
Det blev en tattooskiss igår! I vanlig ordning, när jag skrivit att jag inte tänkte börja eftersom jag inte var motiverad, så blev jag äckligt motiverad och spenderade ca 5 timmar i sträck med ritblocket. Jag blev nöjd dessutom. Om det är en kommande tattoo eller åtminstone inspirerande nog att utgå ifrån återstår att se. Jag är i alla fall grymt sugen.
När jag ändå är inne på kroppskonst. Jag är faktiskt ganska kräsen när det gäller tattoos, som jag tidigare påpekat. Originella tatueringar, självdesignade eller tatueringar som åtminstone har en personlig innebörd för en föredras. Jag är allergisk mot alla fågelflockar, "youth gone wild", sleeves utan tema och alla andra tattoos som massproduceras efter modesvängarna. Jag är öppensinnad, bryr mig inte ett dugg om vad folk väljer att föreviga men jag tänker inte heller låtsas som att jag gillar det.
Någons tattoo som jag dock verkligen gillar, och som jag fick kika på när den var in the making är Tinas. Så sjukt jävla snygg sleeve! Ett genomgående tema, harmoni i färgerna och originellt tänkande genom att göra den till sin. Wonderful, och för en gångs skull är jag faktiskt lite avundsjuk att jag inte själv kommit på en sån idé.
Enough!
Så där ja. Näste man att trilla av pinnen var Mark Reale, gitarrist i RIOT. Crohns sjukdom och endast 56 år gammal. Det är alldeles för tidigt! Vad fan händer?
Häromdagen hade jag en diskussion med en vän om "våra" bands vara eller icke vara. Om fem-tio-femton år, vem finns kvar? Vilka band ska Sweden Rock dra när alla trillar av pinnen, och speciellt i den här takten som har skett de senaste åren, då vi förlorar musikaliska hjältar i förtid.
Det gäller att passa på och paniken stiger lite varje gång något sånt här händer. Jag har inte sett mina absoluta favoriter, Rolling Stones! Förstår ni? De är ju de som överlevt 50 år av droger och alkohol, som i nuläget inte kommer överens och pushar 70. Det ser inte så ljust ut för min del. Trillar 56-åringar av pinnen så är ju risken betydligt större att stenåldersmän gör det, alt. inte vill eller orkar fortsätta. Rädsla nummer två är att Tony Iommi inte orkar genomföra turnén eller försvinner innan den startar. Antiklimax eller vad? Att återförenas efter 30 år och så hinner man inte.
Nä, för fan. Låt oss behålla våra rockgubbar så länge som möjligt och få njuta i åtminstone ett decennium till. Jag har fler att kryssa av från min lista och jag försöker verkligen ta vara på varenda möjlighet som finns, för plötsligt inser man att de är dödliga precis som vi andra.
Miss Rainmaker.
Jag känner mig elak idag. Lite så där att jag vill göra livet surt för andra. Eller nej, jag vill helst inte snacka med någon överhuvudtaget. Why? You tell me. Jag är brud och dessutom sjuk, med irritationen över att jobba eftermiddag och inte morgon. Totalt onödigt! Dessutom borde jag stanna hemma och bli frisk. Men pengar behöver jag om det nu ska bli SRF och Skogsröj och andra aktiviteter som innebär att kollektivt kräla runt i skiten till tonerna av hård musik. Hatar att bli inbokad halvdagar och då dessutom just eftermiddagar. Jag skiter i sovmorrnar, jag vill hellre sluta tidigt och ha hela dagen till annat.
Men som den bortskämda skitunge jag låter som, så borde jag hålla käft, vara glad att jag får jobba alls och sluta sura. En kopp kaffe, frukost, några painkillers och snorpapper kanske får mig på snällare tankar. Tror inte det uppskattas med en svärande och elak "fröken" idag, hur gärna jag än vill skrika åt den som förtjänar det som minst.
He-he-hey, Hey kid! You're the toast of the town.
Sjukdagen spenderas med att leta tattoo-inspiration. Det fungerar! Jag har börjat pussla ihop idéerna i huvudet och nu är steget bara att plocka fram blocket och pennorna. Det har jag inte gjort på 1,5 år. Därför tar det emot lite grann. Jag kan inte tvinga fram det, utan det får komma när andan plötsligt faller på. Eller kan och kan, jo det kan jag. Men resultatet blir hundra gånger bättre om jag inte tvingar fram det.
Trick of the wrist.
Årets mest värda: Skogsröjet! Nu är jag mer säker på denna lilla festival än Sweden Rock som nu löpande bokar "skumma" band . Senaste släppet Michael Monroe och jag säger nomnomnom. Han, Alice, Ted Poley, L.A Guns? Stört värt för en 80's hooker som jag. Nu ska man dock inte glömma Sweden Rock i alla fall. På något sätt ska man väl lyckas ta sig till båda. I fucking hope!
A nervous breakdown then another war.
Total wreckage! Hosta som smakar blod, tjock i halsen, ont i huvudet... shall I go on? Sjukt enerverande och att ändå ta sig igenom en dag på jobbet ser jag som en bragd. På allvar.
Som om det fysiska måendet inte var nog. Såg ett par sjukt snygga jeansshorts med hög midja på tradera. I vanlig ordning börjar jag aldrig buda förrän ett fåtal minuter innan, man vill ju inte pusha priset, och ledde ända fram till ett par sekunder innan slut. Fail?! Ilska är numera ett nytt symptom och med dessa lägger jag mig nu under min ullfilt, iklädd fodrade mjukiskläder, fryser och surar.
Lets pray for the weekend...
Master of Music. Ett battle som slutade med flertalet diskussioner, en jävla massa vin, vighetstävling nr 2, akustiska gitarrduetter och uppmaningar om att ta det lugnt med whiskyn "för den var stark.". En kväll som började redan kl 18 avslutades halv 4 morgonen efter utan att jag har en jävla aning om hur detta gick till. Vem som blev mästaren tänker jag inte erkänna, men jag vill ha revansch.
Always look on the bright side of life.
Förra veckans konstanta dos av småbarnshosta i ansiktet har börjat ge sina symptom. Förhoppningsvis stannar det vid "bara" symptom. Jag jobbar vidare, sprider hostan mellan avdelningarna och mellan arbetsplatser. I övrigt är jag därför ganska osocial här och ligger mest i sängen. Men men jag har ju åtminstone inte löss eller magsjuka så. Än.
Always look on the bright side of life.
